Jag har nog dyslexi (gästinlägg av Louise Lindqvist, Mount Dyslexi)

 

När jag gick i 6-års, eller det som nu heter förskoleklass, så satt jag vid ett runt bord i klassrummet. Vid mitt bord satt också Markus och Anna. Markus och Anna kunde någonting som jag inte kunde. De kunde läsa. De läste högt för oss andra och jag minns så väl hur jag satt där och beundrade dom, såg upp till dom och var så fascinerad över hur de kunde få ihop de där, i min värld, krumelurerna till att bli ord, meningar och fantastiska historier. Sen började vi förstaklass, jag såg fram emot att börja skolan, att får lära mig saker och att få lära mig att läsa. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, att läsa var inte så där lätt och flytande som för mina klasskompisar. Jag satt hemma och tragglade i min pappas knä i vår stora fåtölj. Jag chansade, tänkte att det var bättre än att inte läsa något alls, jag kunde lista ut början på en mening men hittade på resten.

Alla mina utvecklingssamtal, 1-5 gick ut på ungefär precis samma sätt. Vi gick till skolan, jag, mamma och pappa. Min snälla fröken Britta börjar berömma mig, berätta om hur bra jag fungerar i klassen, att jag är aktiv på lektionerna, men sen kom det. Det stora MEN. ”Men det där med att läsa och skriva, det har Louise svårt med”. Och min snälla men dock så okunniga fröken Britta hon hittade ingen annan lösning än att vi skulle träna mer hemma. Väl hemma slet sig mamma och pappa i håret, de köpte böcker till mig, när jag fyllde år, när det var julafton, på namnsdagar och någon gång där emellan. Men jag hatade att läsa, det var det värsta jag visste och hoppade helst över det. Nästa utvecklingssamtal såg ut på precis samma sätt och så fortsatte det ända tills jag började i 7an då jag hade en lärare som förstod att något inte stod rätt till. En dag sa Anne-Marie till mig ”Louise, jag har märkt att det är något som inte riktigt stämmer, din intelligens-nivå är hög, jag vet att du kan och är smart men när du ska få ner det på papper eller läsa något så är det något som inte fungerar. Jag tror att du kan ha dyslexi”. Dessa få meningar men så otroligt välformulerade har betytt så mycket för mig. Det betydde att dyslexi inte har några som helst kopplingar till hur smart man är, att mina svårigheter kanske hade en förklaring, att min lärare trodde på mig och såg min potential.

När min utredning startades hoppades jag på att jag skulle få dyslexi, jag hade fått veta av min lärare att en diagnos skulle kunna underlätta det för mig, att jag skulle kunna få mer hjälp och stöd. Jag tänkte hela tiden att jag har nog dyslexi och det blir bra. Jag började min utredning i åk. 7 men fick inte min diagnos förrän i åk 9. Min räddning under de två åren var att jag hade två fantastiska lärare som gav mig mycket av den hjälp som jag behövde trots att jag inte hade fått min diagnos.

I allt detta väcktes ett enormt driv inom mig, jag bestämde mig för att slåss för min egen skull. Jag krävde, jag låg på, jag ville och jag visste att jag kunde. Denna kraft fick jag av mina föräldrar och av dessa två lärare. När jag sen lyckades så bestämde jag mig för att fortsätta använda mitt driv, för att hjälpa andra barn och unga som är i samma situation som jag har varit i och fortfarande är i. För vi måste hjälpas åt!

Med Vänliga Hälsningar

Louise Lindqvist

Mount Dyslexi AB

www.mountdyslexi.se