Beskrivning

"Är det ett eller två S i hiss?
Dyslexi är piss.
Hur stavar man till nice?
Dyslexi är bajs."

I samband med att Vera Nord ger ut sin första låt "Dyslexi är bajs" startas denna blogg med samma namn. Denna sida riktar sig i första hand till elever som själva har dyslexi. Den kommer att innehålla gästinlägg från Sveriges alla hörn av experter inom dyslexi som kommer ge sina tips och råd och personliga berättelser.

Denna blogg stödjer "Talande Webb" som gör att du kan få den skrivna texten uppläst. Klicka på länkarna här nedan för att aktivera och läsa mer om Talande Webb



Om Talande Webb

söndag 20 juli 2014

Vera Nords första inlägg

Jag har dyslexi (mamma å pappa hjälper mig med stavningen), men det är inte hela mitt liv. På tisdag ska jag sjunga min låt Loppis på Allsång på Skansen. Och efter sändningen för publiken och SVT play ska jag sjunga: Visan om mig. Det är en sommardikt som jag har skrivit texten till helt själv. Bara för att man inte kan stava betyder inte det att man inte kan skriva! /Vera

onsdag 7 maj 2014

Varsågod och förlåt (gästinlägg Jonna Nordenskiöld, dramatiker, regissör och mamma till Vera Nord)




Det finns så mycket som jag är stolt över att du ärvt från mig: min humor, min pussvänliga mun, min fantasi. Och så finns det saker jag önskar att du sluppit. Bland dom sakerna hör dyslexi. Att vara osäker på ord och inte minnas vad folk heter är ett handikapp, som ibland känns som att sitta i rullstol. Ingen rullstol som syns, men som känns.

När din inre hiss är trasig och något ändå måste upp i ditt huvud. Något ord, någon mening eller ett tal och jag ser hur dina ögon blir mörka av sorg och ilska och hur du vill slå dig själv hårt i huvudet med självförakt. Då gråter jag inuti.

När du gjorde din dyslexi-utredning satt jag utanför i väntrummet och läste igenom alla papper om hur det var att leva med dyslexi. Det var som om någon skrivit mitt liv. Mina begränsningar och min frustration. Men jag hade inte dyslexi när jag var barn. Jag var ordblind. Och min mamma hade inte dyslexi när hon var liten. Hon var lat och dum.

Så mitt älskade barn trots att jag önskar att du sluppit detta tunga arv, så lever du i den bästa av dyslexi-tider. Om du använder din humor, din underbara hjärna och alla de hjälpmedel som nu finns, så kommer du att klara dig bättre än bra. Du kommer att vara tvungen att ta dina egna vägar, välja svårare stigar, men där kommer du också att lära dig sånt som dom som åker på motorvägen aldrig kommer ha en aning om. Så varsågod och förlåt finaste unge!

Jonna Nordenskiöld, författare, dramatiker, regissör (och mamma till Vera Nord)

tisdag 29 april 2014

Jag har nog dyslexi (gästinlägg av Louise Lindqvist, Mount Dyslexi)

 
När jag gick i 6-års, eller det som nu heter förskoleklass, så satt jag vid ett runt bord i klassrummet. Vid mitt bord satt också Markus och Anna. Markus och Anna kunde någonting som jag inte kunde. De kunde läsa. De läste högt för oss andra och jag minns så väl hur jag satt där och beundrade dom, såg upp till dom och var så fascinerad över hur de kunde få ihop de där, i min värld, krumelurerna till att bli ord, meningar och fantastiska historier. Sen började vi förstaklass, jag såg fram emot att börja skolan, att får lära mig saker och att få lära mig att läsa. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, att läsa var inte så där lätt och flytande som för mina klasskompisar. Jag satt hemma och tragglade i min pappas knä i vår stora fåtölj. Jag chansade, tänkte att det var bättre än att inte läsa något alls, jag kunde lista ut början på en mening men hittade på resten.

Alla mina utvecklingssamtal, 1-5 gick ut på ungefär precis samma sätt. Vi gick till skolan, jag, mamma och pappa. Min snälla fröken Britta börjar berömma mig, berätta om hur bra jag fungerar i klassen, att jag är aktiv på lektionerna, men sen kom det. Det stora MEN. ”Men det där med att läsa och skriva, det har Louise svårt med”. Och min snälla men dock så okunniga fröken Britta hon hittade ingen annan lösning än att vi skulle träna mer hemma. Väl hemma slet sig mamma och pappa i håret, de köpte böcker till mig, när jag fyllde år, när det var julafton, på namnsdagar och någon gång där emellan. Men jag hatade att läsa, det var det värsta jag visste och hoppade helst över det. Nästa utvecklingssamtal såg ut på precis samma sätt och så fortsatte det ända tills jag började i 7an då jag hade en lärare som förstod att något inte stod rätt till. En dag sa Anne-Marie till mig ”Louise, jag har märkt att det är något som inte riktigt stämmer, din intelligens-nivå är hög, jag vet att du kan och är smart men när du ska få ner det på papper eller läsa något så är det något som inte fungerar. Jag tror att du kan ha dyslexi”. Dessa få meningar men så otroligt välformulerade har betytt så mycket för mig. Det betydde att dyslexi inte har några som helst kopplingar till hur smart man är, att mina svårigheter kanske hade en förklaring, att min lärare trodde på mig och såg min potential.

När min utredning startades hoppades jag på att jag skulle få dyslexi, jag hade fått veta av min lärare att en diagnos skulle kunna underlätta det för mig, att jag skulle kunna få mer hjälp och stöd. Jag tänkte hela tiden att jag har nog dyslexi och det blir bra. Jag började min utredning i åk. 7 men fick inte min diagnos förrän i åk 9. Min räddning under de två åren var att jag hade två fantastiska lärare som gav mig mycket av den hjälp som jag behövde trots att jag inte hade fått min diagnos.

I allt detta väcktes ett enormt driv inom mig, jag bestämde mig för att slåss för min egen skull. Jag krävde, jag låg på, jag ville och jag visste att jag kunde. Denna kraft fick jag av mina föräldrar och av dessa två lärare. När jag sen lyckades så bestämde jag mig för att fortsätta använda mitt driv, för att hjälpa andra barn och unga som är i samma situation som jag har varit i och fortfarande är i. För vi måste hjälpas åt!


Med Vänliga Hälsningar
Louise Lindqvist
Mount Dyslexi AB
www.mountdyslexi.se

söndag 20 april 2014

Hej dyslexi (gästinlägg av Johanna Kristensson, Logopeden i skolan)

Att ha svårt med att läsa och skriva kan ställa till det väldigt både i skolan och på fritiden. I dagens samhälle finns texten överallt: i böcker, tidningar, på skyltar, busstidtabeller mm. Ofta gäller det att kunna läsa en instruktion till något och då behöver det dessutom bli rätt. Det är i princip omöjligt att värja sig från texten. Med andra ord måste man hitta strategier för att komma runt sina läs- och skrivsvårigheter till viss del.

Läs- och skrivsvårigheter kan bero på en mängd olika saker och kan yttra sig på flera olika sätt.  Vissa dagar kan det flyta på bättre, men andra dagar kan det vara svårt att läsa och skriva något rätt över huvud taget. Läs- och skrivsvårigheter har inget med intelligens att göra, utan det är en svårighet att bearbeta språkljuden snabbt och effektivt som ställer till det vid läsning och skrivning.

Läs- och skrivsvårigheter är något som oftast upptäcks väldigt tidigt under skolgången. Svårigheterna visar sig genom att läs- och skrivinlärningen brukar vara väldigt trögstartad. Det kan vara svårt att höra vilka olika bokstäver som ingår i ett ord vid skrivning. Många ord stavas därför fel. Vid läsning kan det vara svårt att känna igen även korta vanliga ord, vilket innebär att nästan alla ord ljudas långsamt och tragglande. Just eftersom läsningen oftast tar väldigt lång tid och mycket energi kan det vara svårt att komma ihåg det lästa. Om man däremot får texten högläst har man oftast inte alls svårt att minnas det lästa.

Tre tips vid läs- och skrivsvårigheter/dyslexi
En väldigt viktig sak vid läs- och skrivsvårigheter är att få hjälp tidigt under skolgången och att läs- och skrivsvårigheter tas på allvar. En lärare får aldrig säga ”det mognar nog till nästa år” eller ”om du bara försöker lite mer, så…”, utan måste genast ge det stöd som eleverna behöver.

En annan viktig sak är att tidigt få lära sig använda olika alternativa verktyg för att kompensera för sina läs- och skrivsvårigheter. Det finns idag en stor mängd olika datorprogram och appar till mobiltelefoner och surfplattor som kan förenkla vardagen väsentligt. Detta är t.ex. program/appar som läser upp text med hjälp av talsyntes, tal/ljudböcker som kan spelas i telefonen, avancerade rättstavningsprogram, anteckningsappar, appar som gör om ditt tal till skrift m.fl. Det allra bästa är om hela klassen får lära sig använda dessa program och appar väldigt tidigt, redan på lågstadiet. Många av programmen är ju bra för alla och inte endast för elever med läs- och skrivsvårigheter.

En tredje sak, som kanske är allra viktigast, är att lära känna sig själv och just sina behov. Det är inte säkert att det som funkar för en annan funkar just för mig. Det kan också spela roll på vilken situation man befinner sig i. Ibland vill man ha hjälp och i andra sammanhang klara sig helt själv. Genom att få lära sig olika strategier för olika tillfällen kan vardagen förenklas väsentligt.

/Johanna Kristensson http://logopedeniskolan.blogspot.com