Det finns så mycket som jag är stolt över att du ärvt från
mig: min humor, min pussvänliga mun, min fantasi. Och så finns det saker jag
önskar att du sluppit. Bland dom sakerna hör dyslexi. Att vara osäker på ord
och inte minnas vad folk heter är ett handikapp, som ibland känns som att sitta
i rullstol. Ingen rullstol som syns, men som känns.
När din inre hiss är trasig och något ändå måste upp i ditt
huvud. Något ord, någon mening eller ett tal och jag ser hur dina ögon blir
mörka av sorg och ilska och hur du vill slå dig själv hårt i huvudet med
självförakt. Då gråter jag inuti.
När du gjorde din dyslexi-utredning satt jag utanför i
väntrummet och läste igenom alla papper om hur det var att leva med dyslexi. Det
var som om någon skrivit mitt liv. Mina begränsningar och min frustration. Men
jag hade inte dyslexi när jag var barn. Jag var ordblind. Och min mamma hade
inte dyslexi när hon var liten. Hon var lat och dum.
Så mitt älskade barn trots att jag önskar att du sluppit detta
tunga arv, så lever du i den bästa av dyslexi-tider. Om du använder din humor,
din underbara hjärna och alla de hjälpmedel som nu finns, så kommer du att
klara dig bättre än bra. Du kommer att vara tvungen att ta dina egna vägar,
välja svårare stigar, men där kommer du också att lära dig sånt som dom som
åker på motorvägen aldrig kommer ha en aning om. Så varsågod och förlåt finaste
unge!
Jonna Nordenskiöld,
författare, dramatiker, regissör (och mamma till Vera Nord)
